Hans inflytande inom den svenska och nordiska väckelsehistorien på 1800- och 1900-talet går knappast att överskatta. Carl Olof Rosenius levde åren 1816–1868 och blev alltså bara 52 år gammal, men hans skrifter har tryckts i betydligt fler än två miljoner exemplar och utkommer fortfarande i nya upplagor. Omdömet – den främste lekmannapredikant som vårt lands kyrkohistoria känner – av kyrkohistorikern Gunnar Westin står sig än. Här presenterar vi några av hans egenskaper.

Predikanten

Först och främst var Rosenius predikant. I ett brev från 1849 berättar han om sitt veckoschema som bestod i att hålla bibelförklaringar fyra dagar i veckan och predikan en dag, på söndagar. Däremellan skulle han hinna med allt annat. Rosenius var prästson och hade tänkt sig att gå i faderns fotspår. Så blev det inte, men predikade gjorde han. Redan som tonåring ledde han mindre samlingar och höll andakter. Som artonåring predikade han för första gången i en kyrka, något han kom att fortsätta med fram till sin död 1868.

Han var en gärna hörd predikant. Vittnesbörden är många om hur han fångade sina lyssnare, inte med retoriska knep, djupsinniga bilder eller märkvärdiga tolkningar, utan med innerlighet, allvar och en ton som gjorde att de som hörde honom visste att det här var en man som levde nära Herren och hade erfarenhet av vad han talade om. Paul Peter Waldenströms omdöme kunde många stämma in i: »Vilken ström av levande vatten var inte hans predikningar!«

Skribenten

Rosenius försörjde sig delvis på att ge ut två tidskrifter: Missions-Tidning och Pietisten. Den förra var – som namnet anger – ägnad kristen mission. Här publicerade Rosenius rapporter och berättelser från hela världen. Tidningen överlät Rosenius i slutet av sitt liv till EFS och den fortlever än i dag genom EFS missionstidning Budbäraren.

Pietisten var en tidskrift uteslutande ägnad kristen uppbyggelse. Här lät Rosenius trycka en del av sina predikningar och skrev även artikelserier som utlade till exempel Herrens bön och de tio budorden. Nästan allt som senare getts ut som böcker av Rosenius är hämtat från Pietisten. Det gäller även hans kanske mest kända bok Dagbetraktelser, som under olika namn utkommit i närmare 40 upplagor, den sista så sent som i år 2016.

Själavårdaren

Hans förkunnelse och artiklar i Pietisten ledde till en själavårdande verksamhet. Det berättas att folk stod i kö för att få tala med honom och som många, både tidigare och senare, hade han svårt att säga nej. Periodvis fick han hyra ett rum utanför hemmet för att kunna dra sig undan. Många skrev också till honom. Hans korrespondens var enormt omfattande; det berättas att han kunde få uppemot tio brev om dagen. Alla var inte själavårdsbrev, men många. Rosenius försökte besvara dem alla.

Teologen

Rosenius var inte utbildad teolog, men han hade genom eget studium en gedigen teologisk insikt. Den främsta källan var Luther och dennes skrifter, men han hämtade även intryck från andra håll. Det finns en bredd i Rosenius teologi som säkert är ett lutherskt arv. Det mest centrala var rättfärdiggörelsen genom tron som den förnämsta artikel. Från detta vek han aldrig. Av pietismen påverkades han när det gällde betoningen av omvändelse samt rädslan för förvärldsligande och ytlighet. Värmen och innerligheten som många omvittnar var säkert ett herrnhutiskt arv. Jesus som vännen och försonaren återkom han ständigt till.

• Della
• Twittra